16/7 - 09 23:16Dryga
45min kvar på båten. Läst färdigt min bok, dags att köpa den fjärde & sista delen. Hur kommer det gå? Så underbart bra. Älskar böcker som får mig att minnas varför jag ä-l-s-k-a-r att läsa.Förmågan, att med ord bygga upp en helt ny värld för mig, tillsammans med min egna fantasi. Människor, känslor, miljöer.
fantastiskt.
Nu är det lite mindre än tre veckor kvar på ön,
jobbe jobbe jobbe.27 dagar tills vi lämnar Sverige. Och jag hoppas innerligt
inget eller ingen kommer i vägen
för den här resan. För jag
orkar inte mer. Och det säger jag redan nu.
Och mer än så säger jag inte heller..
Vart ska jag börja? Att något äntligen lagt sig med idag? Att saker börjat sjunka in?
Jag
önskar inte ens att min värsta fiende kommer få gå genom något som liknar det här.
Samtidigt önskar jag att alla hade fått se hur
vackert & innerligt det var idag.
Allt började egentligen igår med att jag fick sjunga genom sångerna tillsammans med kantorn i Kärna Kyrka, då började saker falla på sin plats. Men på kvällen, fick jag mitt tecken, vårt tecken. har haft sådana
känslorstormar när det gäller min "icke tro", att "alla andra" kommer kunna säga : vi ses. Medans jag får säga :
hejdå. För att jag inte tror på en himmel.
MEN, jag tror på det övernaturliga.
Spöken - om ni hellre vill kalla det så..
Amanda & jag hyrde film på kvällen, köpte 1kg godis & skulle ha en riktig hemmakväll.
Love gick & pysslade med sin kostym, letade slips & fixade till sin rosa skjorta.
Märkbart irriterad för att han inte hittade sin andra kostym som han hellre skulle vilja ha på sig..
men tillslut gav han upp letandet & skulle lägga i ordning kläderna. Han
stoppar ner handen i bröstfickan på kavajen, hittar en liten gammal ihopvikt lapp, väcklar ut den &
utbrister bara :
"du måste skämta med mig!!"
Både jag & amanda undrar självklart vad han menar & han ger mig bara lappen..
På den
lilla knöggliga pappersbiten står det ett mobilnummer & under "
Daniel Strålhake".
Vad är oddsen? Vad är chansen att just
Strålis namn&nummer ska stå på just den lappen som ligger i just den kostymen Love ska ha på sig på hans begravning? -
Den finns inte. Chansen finns inte. Han var med oss. Han var där.
Han gav oss sitt tecken, och där lade sig ett litet lugn över mig.
Åkte tillsammans med
Amanda tidigare ut till kyrkan för att sjunga genom sångerna.
Träffade Daniels mamma & bror utanför, kramade om dem, gick sedan in i kyrkan & möttes av
ett hav av blommor & i mitten en fin vit kista med ett foto på Daniel. Jag tappade andan
av hur vackert det var. Hur något så hemskt kan vara så vackert är fortfarande svårt för mig att förstå.
Mötte upp hela gänget utanför kyrkan, grabbarna var så stiliga i sina kostymer & rosa skjortor.
De var enade, tillsammans & starka. Jag blev så stolt över dem. Det går inte att beskriva i ord.
De två raderna till vänster längst fram var reserverade till oss. Tillsammans, med min lillebror vid armen
gick vi in. Satte oss med våra rosa rosor i händerna & stunden var inne. De sista timmarna med honom.
"Anthem" spelades på orgeln, jag bet ihop med Skeek&Amandas händer i mina, för jag visste att skulle jag börja gråta nu
skulle jag aldrig kunna gå upp som andre man & sjunga. När orgeln tysnade gick jag upp, mjölksyra i händer&fötter.
"Jag klarar inte det här" ekade i mitt huvud. Men så fort jag tog micken i min hand kom lugnet över mig,
samma lugn jag kännt kvällen innan. Han var där. Och jag sjöng, för honom, för mig själv, för oss, för er, för dem.
"...and I do belive I love you" löd texten & jag tittade på honom genom kistan. Jag sjöng om oss vänner, om att vi alltid, alltid
kommer finnas där för varandra, genom gott & ont. Att det är vad vänskap handlar om.
Sermonin fortskred. Värdigt, stilfullt. Och så var det dags igen, samma känslor dök upp i mig "jag klarar inte det här",
men återigen infann sig lugnet så fort jag tog i micken. "
Utan dina andetag" av Jocke Berg, Kent.
"vad vore jag utan dina antedag" var den sista raden jag sjöng, och jag önskar jag kunde tagit alla mina
nära i min famn & tagit bort det onda. Kunde gjort vad som helst för att få honom tillbaka, för att slippa det här.
Avskedstagandet. Bänk för bänk släpptes fram, våra två bänkar fick gå samtidigt. Tillsammans, hand i hand gick vi fram till
kistan, säga hejdå. Och när alla lämnat sina rosor i krukan bildade vi en ring runt kistan & stod tillsammans i en tyst minut.
"För Strålis" sade vi & gick sedan tillbaka till våra platser. Och
DET kommer jag aldrig kunna sätta ord på. Så tänker inte ens försöka.
Jag låter minnet av känslan leva med mig, i resten av mitt liv.
Så var det över, dags att gå ut ur kyrkan efter en sista stund vid kistan. Vi stod tillsammans, höll om varandra, i ett på något
sätt ett sista kramaktigt tag för att få honom tillbaka. Jag pussade hans kort på kinden, och gick sedan ut. Kramade om hans familj &
tackade för att jag fått äran. En stund efter det kom Helena fram till mig & gav mig en liten påse med ett armband i.
"Jag vill tacka dig för det du gjorde idag, jag gör egna smycken, och gjort ett armband till dig med rosa i, för att du alltid ska
minnas honom. Använd det om du vill, eller spara det någonstans. Jag vill bara att du ska förstå hur tacksam jag är"
Ett under att jag inte bröt ihop där. Och all respons jag fick.
Tack.
Vi stod i försmalingshemmet där bilder hade lagts upp & där ett bildspel snurrade med Strålis privata bilder.
Skrattade som fan åt många av dem, och grabbarna var hur nervösa som helst över vilka bilder hans föräldrar säkerligen
sett på hans dator från deras galna upptåg. Det skrattade vi gott åt också.
Förmiddagen avslutades med en otroligt fin stund tillsammans i gräset utanför kyrkan,
tänker ej gå in på detlajer mer än att det var skönt att få se att det var verkligen han som låg i den vackra kistan inne i
kyrkan..
Jag & Amanda åkte därifrån under tystnad. Utmattade, tomma. Den overkliga känslan har fortfarande inte
riktigt släppt. Men saker börja falla på plats.. och jag tackar er alla, för att ni fanns där för mig idag i min insats,
att vi fanns där för varandra & för att ni är de bästa vänner & småbröder en storasyser&vän kan tänka sig.
Tack Amanda för att du fanns där, min älskade syster. Och tack alla andra som var där, för att minnas & hedra Daniel Strålhake.
88-06-02 / 09-06-20"sov gott lillebror"En sak vill jag påpeka, eller bara göra en liten notis om, folk som inte känner mig eller egentligen who ever.
Mycket möjligt att vissa kan tycka att det här är en väldigt märklig sak att skriva om, men det hjälper
MIG.
Det är oerhört skönt att få skriva av sig, att få minnas, att ha minnet av den här dagen någonstans, precis av samma anledning
som vi tog bilder av kistan idag. Men också, och det är en mycket stor anledning, för de vänner som inte kunde medverka idag, som inte
kunde vara med oss & dela vår sorg & saknad på plats.
- Kajsa, Uffe, Abbe, Milos, Alex mfl. Det här är till er.20 minuter kvar. Och jag är helt tom.
Hade trots allt ett par bra dagar hemma. Härlig hemresa med
Laci (trots att jag halvslumra halva vägen ^^),
ofantligt härlig bbq med
hela gänget i tisdags när love & linus kom hem, underbart häng med Amanda i onsdags & ett par givande timmar i bilen ner till O-hamn med
Axel.
Nu är det som sagt bara tre veckor kvar, och nästa gång jag entrar Lkpg kommer vi alla vara samlade igen & sitta ner tillsammans, göra packlistor, festa, fika &
framförallt peppa sönder på
Bali. För om 1½ månad är vi tjejer med respektive samlade i Kuta, Sky Garden middag, låta
Kajsa visa vägen
genom "
Blaster-Disaster"- Djungeln & avsluta med dansdansdans på
MBarGo. Can't wait.
Nu är vi snart i land. Dags att packa ihop & traska genom Visby-hamn. Till jobbet, kolla in hetsen, önska dem lycka till & göra något av kvällen, vad det nu blir..
På återseende folks.