
Idag är en sådan dag då jag
ifrågasätter allt. Verkligen allt. Mina
val, mina
åsikter, mina
känslor. Jag är trött, grinig, lätt irriterad & allmänt less. Sådana dagar kommer, och det är
okej! Men fan vad man sätter sig själv på prov.
Det enda jag egentligen
inte ifrågasätter är att jag reste hem. Det känner jag fortfarande, hur surt det än är att se brännan försvinna för varje dag som går, att jag gjorde
rätt. Jag var verkligen färdig & klar med den delen av mitt liv. Jag
älskar Bali & Thailand, gjort det i en väldigt många
år nu, men det är inte jag längre. Men vad är? Jag vet ju egentligen att
Linköping inte är det heller, men det får bli min
rastplats tills jag vet vad nästa steg på resan är. Jag har ingen brådska, var sak har sin
tid, sin
plats.
Jag
saknar Åre. Kanske är det för att det är exakt ett år sedan jag flyttade upp..
Tänker på hur en andra säsong där uppe skulle varit. Man känner så mycket folk nu, på ett så
annorlunda sätt än när man kom upp som ny. Det hade säkerligen blivit helt annorlunda, på
gott & ont. Jag vet, innerst inne att jag har valt rätt. Jag måste göra Linköping - på riktigt, en gång till innan jag avsäger mig tanken på en
framtid här hemma helt. Men kan inte låta bli, de här dagarna, att den här bitterljuva känsla smyger sig på. När man ser snön, pratar med folket där uppe & tänker på hur förbannat roligt vi hade det! Vad har jag valt bort?
Verkligen inget jag inte klarar mig utan. Men varför känner jag mig då som en
förlorare vissa stunder? Fruktansvärt irriterande. Jag vet att man
inte kan känna sig
100 varje dag, att allt alltid ska kännas rätt in i benmärgen. Men mina dalar är så
låga & mina berg är så
höga.
Det känns som jag har så svårt att hitta det där fina
mellanläget, då allt är mer eller mindre bara -
okej! Jag trivs med att vara en person byggd på känslor, jag älskar att
l-e-v-a! Inget snack! Men att sitta & fråga sig själv om man valde den "
säkra vägen", fråga sig själv om man inte
satsade tillräckligt mycket eller dök tillräckligt djupt? Det är inte roligt.
Jag är inte klar. Jag har massor saker jag vill göra,
uppleva. Ensam eller med någon annan.
Ibland skrämmer det mig att jag vill vara så ensam som jag vill...
Att det behovet
aldrig kickar in. Klart, när man har någon där - att det kan vara bland det mesta
underbara i hela världen. Men när den vanan försvinner igen,
närhetsbehovet, det rör mig inte. Skrämmer mig!
Jag vet att svaret är tid.
Ge det tid! Och jag får väl förlora på vägen, alla gör det.
Jag kommer aldrig vara ensam om dessa saker. Vilket
självklart är skönt!
Men den här ständiga
rädslan av att mina val ska bita mig i arslet, rädslan för
ånget,
förlusten. Hatar min
vinnarskalle. Rädslan av att välja fel. Att känna fel. Att såra.
Åh, kan den här dagen bara vara över? Så jag kan få vakna upp på rätt sida imorgon, i min
jättefina lägenhet, få gå ner till mitt
underbara jobb för stunden & få
umgås med mina
fantastiska vänner & familj. Jag är
lyckligt lottad, jag kommer aldrig vara otacksam för det liv jag får & fått leva.
Jag önskar bara, att jag kunde sluta
tänka så
JÄVLA DANT. Sluta vara så jävla rädd,
rädd för att
såra & bli sårad.
"
Passa på att njut av hemmet. Var sak har sin tid. Sluta vara så rastlös och fånga stunden .. en stund .. Snart nog är du på väg igen!" -
Tack Björn.
Nu säger vi stop för stunden. Jag skriver ändå bara
samma sak hela tiden..
skönt att få ur sig skit bara, lite
ensamt här nere.
Laters folks.